Började dagen med frukost vid 108:de gatan och Central park. Det har blivit lite av en ny favorit. Tog sedan tunnelbanan ner till Green Flee, en loppis på Columbus avenue mellan 77:de och 78:onde gatan.


Att gå på loppis här är en studie i smycken och "bad taste". Amerikanarnas syn på vad som är vackert skiljer sig en hel del från våra estetiska ideal. Jag kan tyvärr inte med att fotografera utställarnas prylar. Ni skulle förstå vad jag menar annars. Här kan man hitta de mest fasansfulla prydnadsaker.


Här lite skräp som ska hämtas på en trottoar. Plastprylen är någon sorts leksak men kunde lika gärna varit en prydnadssak. Jag tog sedan en tur till J&R en sista gång för att se om jag missat någon cd-skiva. Jag köpte en.


Här är årets skörd och fler lär det inte bli. Imorgon åker jag hemåt igen. Jag gick ner till Century 21 och skulle köpa ett paket strumpor till men min favoritsort var slut. Köpte Pumastrumpor till Felix istället. På dagens schema stod också att ta en sväng till St Marks place. Det är en gata med lite udda kläder mm.


Jag käkade tofu för första gången i mitt liv på en restaurang där. Det var gott. Konsistensen var ostlik. Tofun serverades med en stark sås.


Det här var en udda lösning på pissoirproblemet med lukt. Is i skålen.


Jag gick tillbaka till Broadway där det pågick en gatmarknad från 8:onde gatan upp till Union square. Jag köpte några gamla konsertaffischer och ett armband till mig där samt en liten present till Lina. Lina lät meddela att hon köpt en riktig fez åt mig i turkiet. En ny matlagningsfez alltså!


Här får man inte cykla.


Från Union square gick jag upp till hysteriska 42:a gatan (Times square) och tog tunnelbanan till 96:tte för att träffa Irene på Cleopatras needle en sista gång. Denna kväll kom hela gänget dit.



Från vänster; Ken, Patti, Irene, Jennie och Mike. Ken blev väldigt förtjust i min saltlakrits som jag bjöd på. Saltlakrits finns inte här och amerikaner tycker som regel att godis ska vara något sött.


Franklin låg och ojade sig över röran på bardisken. Minuten efter slog Irene ut sitt glas där han nyss legat så han kom undan med blotta förskräckelsen. Sedan var det dags för mig att åka ner till Times square igen och till Jazzklubben Iridium. När man varit på Times square en gång vill man inte dit igen. Tyvärr så hamnar man ändå där hela tiden och det är riktigt besvärligt att röra sig där bland tusentals människor och platsen lever varje kväll upp till att vara jordklotets centrum och vägkorsning. Jag hade biljett till Mick Taylor, en gitarrist som ingick i ursprungssättningen av Rolling stones. Han överraskade med bra gitarrspel medan sången var under all kritik. Han gjorde bl a en underbar version av Jimi Hendrix, Red house. Jag tog tunnelbanan tillbaka till 96:te gatan och gick till restaurangen Hummus place och tog en Hummus place platter för tredje gången denna resa. Sedan gick jag hem och knoppade så sött.

19 307 steg.

- Upplagt med min iPad. För att se bilderna bättre måste man klicka på dem. De öppnas då i Picasa i full upplösning.