Sophanteringen här är inte ett dugg lik den vi har i Sverige.


Här lägger man ut alla sina osorterade sopor på trottoaren. Sopbilen hämtar allt och blandar friskt med tv-apparater, matavfall, förpackningar och möbler. Detta drar givetvis råttor till sig och därför finns det råttgift utlagt överallt.


Man använder sig dessutom av råttavvisande sopsäckar!?!? Det är tydligen den "norska råttan" som staden New York har störst problem med...

Det här med att äta frukost är alltid ett äventyr som tar sin lilla tid. Denna morgon ville jag prova något nytt ställe och gick först ett antal kvarter norrut. När jag inte hittade något alldele extra där så sökte jag vidare söderut istället. Det slutade med att jag tog tunnelbanan till GiGi's på 72:a gatan där jag är van att äta. Det är konstigt vilken vanemänniska man är. Det finns tydligen 22 000 restauranger i New York men ändå ska jag gå till ett ställe där jag varit förut. Jag åt en stadig frukost med french toast, soppa, bagle och en Snappel.


Den här katten fotograferade jag förra året också men då sto han och tittade ut genom fönstret. Sedan tog jag tunnelbanan hem igen. Denna dag hade jag stämt träff med en herre vid namn Richard i hotellobbyn kl. 1.

Richard är en frivillig gratisguide som man kan anlita. Det finns en organisation som heter "The Big Apple Greeter". De har ett antal (800) frivilliga guider som tar sig an vilsna turister i staden. Man anmäler sitt intresse på en hemsida de har. Där fyller man i sina intressen och vilken stadsdel men vill se lite mera av. Har man tur hittar de någon som passar just en själv. Jag tror att jag fyllde i China town som område och att jag var intresserad av musikhistoria och mat. Tyvärr kunde Richard inget av detta. Men han kunde väldigt mycket annat.

Strax för ett dök han upp i lobbyn. En liten tunn herre med hörapparat. Han var 82-år och tog ett sådant här uppdrag i veckan under den varma årtiden. Han berättade att han får en lista med ca 50 namn regelbundet. sedan väljer han vem han vill guida. Han väljer bort de som bor på finare hotell sa han med glimten i ögat. På väg till The Village, som var hans specialområde, pratade vi om allt möjligt. Om vilka vi var, hur våra liv såg ut o s v. Sedan började vi tittaa på saker och platser i The Village. The Village, eller Greenwich village som det egentligen heter, är det område jag tycker bäst om i staden. Han berättade om områdets historia och det var otroligt intressant, Han visade mig små lustigheter. Sedan har vi det här med mitt sjuka intresse för skyltar.


Amerikaner är mästare på att skriva undrebart formulerade och övertydliga skyltar.


Här satt denna skylt och den verkade ju ha effekt.


Vi avslutade med att gå en bit på "The Highline", en upphöjd järnväg som numera är en underbar avlång park, bred som två järnvägsspår. Den syns mitt i bild ovanför. Vi skildes utanför hans bostad och jag gick vidare till "The Back Fence", en gammal pub på Bleecker street (där jag varit förut). Jag tog några öl där och gick sedan vidare till ett ställe som heter "Groove" på 3:je gatan. Ivar tipsade om det för ett tag sedan. Jag tog någon öl där också och tog sedan tunnelbanan till BB King bluesclub där jag skulle se ett band som spelade music av "The Band". Tributebandet hette "The Band Band" och genomförde en hyllning till den nyligen bortgångne trummisen Levon Helm som spelade med originalbandet.


Till paradnummret, "The weight" kom en gitarrist från gruppen Steely Dan upp och var med. Konserten var sådär.

Jag tog tunnelbanan hem när konserten var slut.

Det här är en konstig resa. Det känns inte som det brukar. Jag känner mig lite sammanbiten och likgiltig för det jag ser. Jag vet inte varför men det kan ha att göra med hur resan började. Oron vill inte lämna mig riktigt. Vädret är ganska tråkigt också. Konstant mulet och lätt regn på eftermiddagarna. Man klarar sig ändå utan att bli blöt om fötterna och paraplyet räcker till. Att få ligga och gotta mig i Central park tycks jag kunna glömma tyvärr. Det är annars något jag älskar och längtar efter när jag tänker på New York. Jag märker också att jag glömmer att fotografera. Jag ska försöka skärpa mig för jag vet vad jag njuter av att titta på bilderna ibland hemma när längtan blir stor. Önskar jag kunde fotografera lukterna i staden också. De billiga hotellen luktar alltid klor.

22 657 steg.


- Upplagt med min iPad. För att se bilderna bättre måste man klicka på dem. De öppnas då i Picasa i full upplösning.